Viskningar och rop

I “hermetisk ensamhet” drog Ingmar sig tillbaka till sin ö, skrev “i ett långvarigt anfall av melankoli”, varvat med omläsning av Agnes von Krusenstjernas romaner; så kom manuset till Viskningar och rop till. Inspelning skedde snart på slottet Taxinge-Näsby vid Mälaren där teamet också var bosatt. Finansieringen ordnades bland annat genom att tre av huvudrollsinnehavarna plus fotograf Sven Nykvist “satsade” sina arvoden i potten.

Ett 50-sidigt brev utgjorde sedan skådespelarnas enda förberedelsematerial, där “visionen” beskrevs så heltäckande och precist den bara kunde: “Jag ser ett rum, ett rött rum. Det finns tre kvinnor klädda i vitt och de går sakta omkring i rummet. […] Jag tror de talar om kärlek och om hur det är att vara rädd.” Nu hade tidigare filmers färgexperimenterande börjat bära frukt, och mynnat ut i någon form av säkerhet. Varenda “möbeltyg och mattstump” gick igenom noga prövning av fotograf och regissör innan filmning för att allt skulle garanteras klaffa på film. Det fotografiska blev rentav en av utgångspunkterna, som satte mest prägel på slutresultatet: “Alla mina filmer kan tänkas i svart-vitt utom Viskningar och rop. I manuskriptet står att jag har tänkt mig det röda som själens inre.”

Visningen gästas av Bengt Lundin, professor emeritus i musikteori. Efter filmen kommer han hålla ett kortare föredrag i salongen, en föreläsning som spänner över hela vägen från Bergman till Bach med musikens roll i Ingmar Bergmans filmer som det övergripande temat. Det musikaliska över hela Ingmar Bergmans konstnärskap ska inte förringas, och han ska också en gång ha sagt: ”Om jag var tvungen att välja mellan att förlora hörseln eller synen- då skulle jag behålla hörseln. Jag kan inte tänka mig något värre än att min musik skulle tas ifrån mig.”

Filminfo