Till glädje

I Helsingborg, där han tidigare
arbetat som chef på stadsteatern, hörde
han nu vid ett tillfälle en ”svårt underdimensionerad”
symfoniorkester framföra
Beethovens nionde som sin säsongsfinal,
och där finner han omedelbart ett ”praktfullt
uppslag till en film; hopplöst ojämn,
men där finns några rediga bra inslag”.

Bergman såg möjligheten att spegla
konflikter ur sin egen vardag teatervärlden,
genom de klassiska musiker filmen handlar
om, och inspelningen rusade raskt vidare
och var klar på en sommar med en regissör
på utomordentligt gott humör:
”Jag uppfattade mig själv som ytterst
begåvad. Jag arbetade för att det var roligt
och för att jag behövde pengar. Karathalten
i mina resultat brydde jag mig sällan om.
I berusat tillstånd kunde jag någon gång
överväldigas av min genialitet.”

Filminfo